Fordon

TÅGDAGARNAS DRAGFORDON OCH RÄLSBUSSAR

Ånglok

F. d. SJ littera E2 nr 1092 och 1333

För trafiken på de något lättare byggda linjerna i Norrland och tunga godståg i Sydsverige konstruerades denna åttakopplade loktyp med sluten hytt, överhettning och två invändiga cylindrar, ursprungligen med littera E. Hela 130 E-lok tillverkades mellan 1907 och 1920. Flertalet av dessa – 90 lok – ombyggdes åren 1935-1951 med en främre löpaxel och något framflyttad panna med syftet att förbättra gångegenskaperna och fick då littera E2. Samtidigt kunde den största tillåtna hastigheten höjas från 65 till 70 km/t. Med sin styrka men samtidigt låga axeltryck (12,5 t) kom de lyckade E/E2-loken att användas i alla sorters tåg och levde kvar in på 1970-talet på bibanor och industrispår eller så länge ånglok användes vid SJ.
Lok 1092 är byggt 1911, lok 1333 år 1917, båda av Vagn och Maskinfabriken i Falun. Loken ägs av Nässjö Järnvägsmuseum respektive Bergslagernas Järnvägssällskap.


Tjänstevikt med tender: 91 ton. Vattenförråd: 14 kubikmeter. Kolförråd: 5,2 ton. Dragkraft: 9 Mp

Diesellok 

F. d. SJ littera T23 nr 119

Tillverkat av Maschinenbau Kiel AG, Tyskland år 1954. Nr 119 är ett av 15 lok som på 1960-talet byggdes om från smalspår (891 mm) av SJ centralverkstad i Örebro med nya ramverk från AB Svenska Järnvägsverkstäderna i Falun. Från början fanns 24 sådana här smalspåriga lok som ersatte ångloken på smalspårsbanorna, då med littera Tp. Den successiva neddragningen av smalspårstrafiken i bland annat Småland och Västergötland medförde dock att behovet av loken minskade, varför 15 av dem byggdes om för normalspår. De fick då littera T23. De normalspåriga T23-loken, med största tillåtna hastighet 75 km/t, användes i växling och exempelvis i godstågen Halmstad-Hyltebruk fram till slutet av 1970-talet.


Kraftöverföring: Dieselhydraulisk. Tjänstevikt: 52 ton. Effekt: 590 kW. Hastighet: 75 km/h. Loket ägs av Föreningen Landeryds Järnvägsmuseum.

Rälsbussar

F. d. SJ littera Y8 nr 1076 och släpvagn UBFZ nr 2069
För generationer svenskar har den gul-orangea dieselrälsbussen i stort varit liktydig med att åka tåg, i alla fall på oelektrifierade bibanor runt om i landet. De första fordonen av denna typ levererades år 1953 med littera YCo6 (senare Y6) och sattes bland annat in på sträckan Boden-Haparanda/Övertorneå. För att möjliggöra långa tåg hade rälsbussarna övergångsbryggor där tågpersonal kunde passera mellan vagnarna under färd. Upp till åtta rälsbussar, eller motorvagnar, kunde multipelköras, d v s framföras av en förare. Rälsbussfordon tillverkades fram till början av 1960-talet
i 600 exemplar i skiftande utföranden med olika littera; som släpvagnar utan motor, med olika typer av inredning, för elektrisk drift etc. Svenska Järnvägsverkstäderna, ASJ var den största leverantören tillsammans med Märstaverken i Eksjö (flest släpvagnar). Fordonstypen var i tjänst till 1989.
Y8 1076 är byggd 1956 av AB Svenska Järnvägsverkstäderna, Linköping.


Effekt kW/hk 145/200. Växel: Planetväxel. Tjänstevikt: 18,5 ton. Sittplatser, 2 kl: 39. Hastighet: 115 km/h. Släpvagnen nr 2069 är byggd 1960 av Eksjöverken.

Fordonen ägs av Kurt Blomqvist, Mjölby, som deponerat dem i Landeryd.



Motorvagn

F d SJ littera Y1 nr 1299
Y1-motorvagnarna kom successivt att avlösa de tidigare rälsbussarna, företrädesvis på mindre trafikerade banor över hela landet. Y1:orna bygger på en italiensk grundkonstruktion, och fick därför bl a smeknamnet ”pizzaracer”. Alla Y1-motorvagnar, totalt byggdes 100, tillverkades inte av leverantören Fiat i Italien – dock nr 1299 – utan ett antal byggdes på licens i Sverige av Kalmar Verkstad. De nya motorvagnarna blev snabbt uppskattade för sina goda gångegenskaper, också på sämre spår. Men i jämförelse med deras föregångare rälsbussarna var de dock tyngre och dyrare i drift. Ett antal Y1:or – som också tillverkades i en variant med lastutrymme – är fortfarande i drift i Sverige, bl a på Inlandsbanan. Ett flertal har sålts begagnade till utlandet, bl a Kroatien. Nr 1299 är byggd 1980 av Fiat.


Tjänstevikt: 45 ton. Effekt: 320 kW (Fiat-motor), 420 kW (Volvo-motor). Hastighet: 130 km/h. Motorvagn 1299 ägs av Nässjö Järnvägsmuseum och är döpt efter Krösatågens ”fader”, Ingemar Lundin.

Ångvagn HNJ 1
Ångvagnar kan närmast sägas vara motorvagnens föregångare. HNJ ångvagn skaffades 1888 från Atlas verkstäder i Stockholm för att användas till direktionens resor, tjänste- och lustresor eller när celebra besök skulle skjutsas. Följaktligen har såväl konung Oscar II, hans gemål, höga direktörer som HNJ personal med familjer nyttjat ångvagnen fram till ca 1925 när den avställdes och skänktes till SJ Järnvägsmuseum. 1970 kom vagnen till Nässjö och iståndsattes till driftdugligt skick. Efter att ha använts i föreningens tjänst fram till 1996 var det dags att göra en genomgripande renovering vilken under år 2014 såg sin fullbordan. Ångvagnen är nu åter med i driftfordonsparken och finns tillgänglig att hyra för bangårdsutflykter m.m.


Tillverkningsår: 1888
Tillverkare: Atlas verkstäder i Sthlm
Högsta tillåtna hastighet: 50 km/h
Vikt (ton): 12,1

Landeryds stationshus – numera statligt byggnadsminne och nyrenoverat – föddes som hållplats. Nedan följer några noteringar ur Landeryds järnvägshistoria som bakgrund till den ”återinvigning” av stationsbyggnaden som sker under Tågdagarna i samarbete mellan Trafikverket och Föreningen Landeryds Järnvägsmuseum.


År 1877: Järnvägen Halmstad-Värnamo öppnas.
En hållplats placeras i Landeryd.
År 1881: Hållplatsen uppgraderas till station, provisoriskt stationshus uppförs.
År 1886: Ett mindre stationshus byggs i Landeryd, en vinkelbyggnad i en våning med fasad av rött och gult tegel.
År 1906: Öppnas Västra centralbanan, d v s järnvägen Landeryd-Falköping, och Landeryd blir en järnvägsknut. Stationshuset byggs om och till och blir mer än dubbelt så stor som tidigare, får ett mer symmetriskt utseende med högre mittparti två våningar samt sidoflyglar i en våning. Fasaden byggde vidare på det tidigare utseendet. På andra våningen inreds en tjänstebostad. Samma år uppförs den äldsta delen av lokstallet, nu hemvist för Föreningen Landeryds Järnvägsmuseum, ett fristående vattentorn och vändskiva.

År 1924: Byggs lokstallet till med tre nya stallplatser, expeditions- och förrådslokaler.
År 1927: Höjdes och förstorades vattentornet och nya brunnar och pumpverk anlades.
1930-talet: Genomgår stationshuset en renovering. Papptaket ersätts med enkupigt rött lertegel.
År 1931: Bangården i Landeryd byggs om och får, nya bredare plattformar.
År 1939: En omlastningsbrygga uppförs.

År 1945: HNJ övertas av staten.
1940-talet: Väntsalen byggs om och får stora fönsterpartier med småspröjsade glas åt norr och söder. Skärmtaket mot spårområdet rivs.
1960-talet: Flera av stationshusets ursprungliga korspostfönster byts ut mot fönster i T-postformat. Samtliga fönster målas om från en rödbrun kulör till vitt.
1970-71: Vattentornet rivs.
År 1985: Persontrafiken på Västra centralbanan från Landeryd läggs ner. Godstrafiken fortsätter på sträckanLanderyd-Burseryd.
År 2014: Green Cargo lägger ner godstrafiken på banantill Burseryd.
År 2018-19: Stationshuset, godsmagasinet och dressinförrådet blir statligt byggnadsminne. Trafikverket renoverar stationshuset exteriört till en kostnad av
cirka fyra miljoner kr. Generalentreprenör är Kålltorps Bygg. Arbetena genomförs under antikvarisk rådgivning av Malin Clarke, Kulturmiljö Halland.

KONTAKT

Telefon: 073-318 47 53 

 

Mail: info@tagdagarna.se

 

 

Landeryds Järnvägsmuseum

Hyltevägen 6

314 94 LANDERYD